♥

Ibland (ofta) är självkänslan totalt nere i botten, så långt ner det bara går, när man inte ens kan se en smula av den längre.
Funderar på vad det är som utlöser detta egentligen och varför allt har blivit som det blivit. Varför det är så svårt att släppa...
Ett förflutet ÄR ibland svårt att bara stryka ett streck över och gå vidare precis som att ingenting har hänt, beroende på vad som hänt, så klart.  
Svårt att ibland njuta till fullo av det fina man har nu och kommer njuta av ett bra tag framöver.
Svårt att finna ro utan istället en oro och gnag i huvudet som gör att man blir helt tokig.
Oftast vill jag bara dra ner dragkedjan på sig själv och hoppa ut ur kroppen och hjärnan och ta semester! Låta hjärnan fixa allt själv utan att jag ska vara med och sen är jag tillbaka. 
Kan man göra så?

Jag känner mig ond. Hemsk. En ragata typ som bara skäller och är sur. Jo, för att det är svårt att släppa. Släppa det som vart. Glömma. Förlåta.

Jag kan inte.
Jag har försökt. Många gånger. Försökt att låtsas som ingenting, men alltid är det något som gör att det hoppar in i skallen igen. Skallemonster. Vad gjorde jag då så att jag skulle bli sviken och blir sviken? Jag fattar inte.

En relation till en människa som man SKA/BORDE ha en bra relation till är helt förstörd på insidan och delvis på utsidan med. Utsidan kan lagas tillfälligt vissa dagar men insidan går nog fan inte att laga nån gång.

Skallemonstrena kommer tillbaka igen och igen och igen och bara snurrar runt...
Bort med er Skallemonster!

Konstigt inlägg... Men var tvungen att få en del annat ur mig.

-----

Men, jag är i alla fall världens lyckligaste som har Micke och Melanie i mitt liv och dessa tre senaste åren (med eller utan skallemonster) har varit de bästaste åren av alla mina (snart) 25 år! 


Natti natti!